Överliggarens lilla Söndagsnöje

Jobbar i kapp....

2009-01-05T08:07:00.000-08:00

Var hälsade.

På grund av mängden av helgdagar runt jul och den minimala fritid som jag haft under December har lett till att jag ligger efter. Men jag ska nog komma ikapp inom en snar framtid. Jag ska bara klara av Januari också, sen lugnar det ner sig. Eller gör de det? Bokrean kommer ju i slutet av månaden. Och jag ser bokrean som en av mina större helgdagar, trots att jag äger för många böcker redan nu. Men strunt i det.

Dags att resa tjugo år bakåt i tiden:

Minis hjärnstorm XI

Det är en sak som jag tycker är fel.

Hur kommer det sig att man måste vara 20 år för att få köpa ut på systemet, när man bara behöver vara 18 för att ta körkort?

Det borde egentligen vara tvärt om.

När en 18-åring enligt lag har rätt att beställa sprit på resturangen, varför ska han då inte få köpa sprit på systemet?

Dessutom, en 20-åring som har druckit sprit i två år har kanske ett bättre förhållande med spriten och bilen än en 20-åring som haft körkort i två år och just nu har fått börja köpa ut.

Jag måste erkänna att jag fortfarande står bakom grundtanken, men inte formuleringarna.

Vad menar jag med att det borde egentligen vara tvärt om? Hur kunde jag tro att man skulle bli en bättre bilförare bara för att man fick börja dricka tidigare? Och varför skulle man behöva vänta tills man var tjugo år innan man fick ta körkort. Kort sagt, mina argument höll inte då och håller inte idag.

Men vårt lands dubbelhet stör mig. Vi är myndiga vid arton år, men inte tillräckligt vuxna för att få köpa på systembolaget. Vi får gifta oss, skaffa körkort, göra lumpen, rösta i val men vi får inte köpa ut på systemet.

Försöker våra ledare säga, att det krävs mindre mognad att bestämma vilka som ska sitta i regeringen än för att köpa sprit. Detta resonemanget känns fel.

Nej, fram för en fullständig myndighetsdag. En dag då vi har rätt och skyldighet att göra allt. Dagen då vi blir fullvuxna medborgare av detta land.

Nytt år, nya texter.

2009-01-04T09:23:00.000-08:00

Var hälsade.

Har haft allt för mycket att göra under de senaste veckorna, så jag har kommit efter med skrivandet. Men med lite flyt ska jag nog ha hunnit ikapp innan månadsskiftet.

Men jag måste erkänna att jag såg fram till nyår. Jag jobbade lite för mycket under December och skolarbetet blev lidande. Förhoppningsvis ska det bli bättre härdanefter.

Dags för en liten promenad i minnenas allé.

Minis Hjärnstorm X

"Moralen är död, länge leve moralen."

På detta jublande sätt börjar min hjärna fundera över ordet "moral".

Vad är moral för något?

Vad betyder det för något?

Har ordet någon betydelse alls?

Dessa frågor är mycket svåra att svara på.

Jag vet inte om jag har något bra svar på någon av frågorna, men jag har några funderingar.

För min del tycker jag att ordet moral används mest som ett bevis för sin egna perfekthet. (Till exempel hur många är det som inte har hört uttrycket att "ungdomen har ingen moral".

Denna mening kommer framförallt från den äldre eller den äldsta genrationen. Vad vill de säga med den här meningen?

Vill de säga att allt var perfekt på sin tid eller vad?

Vill de påstå att den genrationenär bättre än den yngre?

Varsågod och smält.)

Ännu ett bevis på att jag har lätt att tappa tråden när jag skriver. Jag hoppas att jag har blivit bättre med det på ålderns höst.

Men moral har alltid intresserat mig.

Jag tror att den har sitt ursprung i min kristna tro, från perioden då jag lämnade barnstadiet och försökte skapa mig en fungerande livsfilosofi.

Under mitt sökande insåg jag att man kan tolka Kristus undervisning på så många olika sätt. Och även om jag inte alltid höll med, så kunde jag inte säga att de hade fel alltid.

Och jag lämnade kyrkans trygga famn och gick ut i livet och träffade människor som inte var kristna, men som hade en moral som stod högre än många kristna. Och det fachinerade mig.

Och TV-tablåerna fylldes av program om livsstils cotching. Folk hade tappat bort sig och ville ha svar. Och vad de fick var skåpsmat, men i ny förpackning.

Och ju mer jag läst, såg och hörde, ju mer insåg jag att hur knôlig moralen är. Ingen vill vara en tråkig moralist, men samtidigt är det något som är väldigt fel med vår värld.

Ibland tror jag att människor behöver lagar och moral för att ha något att bryta emot. Kanske det är därför så många människor känner sig så förvirrade. När allt är tillåtet, vad ska man då bryta emot?

Men jag tror på moralen, den är inte död.

Jag vill ha en moral som ger mig vägledning genom livet.

En moral som ger mig ett hum om vad som är rätt och fel.

Något att luta mig mot och slippa tänka igenom varenda handlig som jag gör.

En moralgrund som jag kan använda som förklaring för mitt handlande.

Länge leve moralen.

Dan efter doppardan.

2008-12-25T11:04:00.000-08:00

En vecka till så hägrar sig lugnet.

Om en vecka går jag ner i arbetstid, så då kommer jag hinna med studierna bättre. Just nu ligger jag lite efter och jag vill inte fördärva mina studier med arbete.

Annars känns livet ganska gott. Visserligen har jag inte kännt någon större julstämning på grund av att jag jobbat för mycket, men det går att fixa till nästa år.

Nåväl, detta om detta, dags för en liten nostalgitripp igen.

Minis hjärnstorm IX

Kan man vara en vapenfixerad pafercist?

Det låter vansinnigt, men det är just vad jag är för något.

Detta fenomen kan lätt kopplas ihop med det TV-våld man får i sig redan i modersmjölken. Vi har lärt oss

- att våld ska mötas med våld

- att våld är den enda utvägen

- att våld alltid är berättigat

- att man tål hur många slag och sparkar som helst.

Inte underligt att man är våldsfixerad när man har växt upp med det här. Men vad ska man göra åt det?

(Den enda utväg som jag har är att inte få tag i vapen.)

Vapen och våld, dessa mina följeslagare genom livet.

Missförstå mig rätt, jag har aldrig varit i slagsmål eller ägt ett vapen. Dock har jag använt en stor del av min tid till Martial Arts och att studera vapenlitteratur.

Men varför har det räckt för mig?

Kanske har det med min konstruktiva feghet att göra. Och dessutom med min lathet.

Ska man hålla på med vapen så måste man träna. Jag hann träna pistolskytte under tre lektioner innan jag blev uttråkad. Dessutom tyckte jag att det fanns intressantare saker som jag kunde lägga pengarna på.

Jag äger visserligen en replika av en Colt Navy, men den ser jag som en leksak, något som jag kan leka med under Westernfilmen. (Ja, jag är barnslig på en del områden.)

Jag har aldrig varit i slagsmål, mest för att jag aldrig har behövt det. Men om jag skulle hamna i slagsmål, så tvivlar jag på att jag skulle vara en rolig motståndare. Är det slagsmål så slåss jag för mitt liv och då backar jag inte för fula trick.

Men än har jag inte behövt slåss.

Kanske det beror på att jag utstrålar lugn och harmoni.

Eller så markerar jag att för min omgivning att jag inte är ett offer.

Eller så håller jag mig borta från farliga omgivningar.

Men vad det än är som håller mig borta från slagsmål, så är jag tacksam för det.

Nu är det jul igen....

2008-12-22T09:05:00.000-08:00

Var hälsade.

Har precis insett att jag måste skriva fyra inlägg denna vecka, på grund av högtiden. Å andra sidan är det dem sista som jag skriver för i år. Problemet är att jag kommer att arbeta större delen av denna helg. Det saboterar julstämningen rejält.

Nåja nu är det som det är och det är bara att göra det bästa av saken.

Dags för dagens lilla möte med urtiden.

Minis hjärnstorm VIII

Är du villig att följa Gud?

Jag menar, lämna allt du håller kärt för att följa Herren.

Lämna jobbet, huset, bilen, stereon, böckerna, smyckerna, pengarna, allt, för att följa Herren.

Lämna föräldrar, syskon, släcktingar, make, makan, (lämna) alla som du älskar för att följa Herren.

Hur många är det som klarar av det här?

(Jag vet inte om det är någon som klarar av det. Tyvärr.)

Jag har inget svar, jag kan bara be för min egen skull.

Kort men tufft.

Redan då började jag fundera över ägodelarnas makt och relationernas styrka och inverkningar på vårt liv.

Jag har insett att jag är en hamster på vissa områden. Jag samlar på böcker, filmer och serietidningar. Men jag vet att allt är förgängligt. De kan brinna upp. Därför försöker jag lära mig att inte att äga med förstånd. I mitt fall handlar det om att bara äga sådant som jag använder. Varför behålla en bok som jag inte kommer att läsa om? Skänk bort den och gläd någon annan.

Men jag är faktiskt allvarligt orolig för alla dem som har sin status och personlighet i sina prylar och ägodelar. De har ett liv som är lite för lätt att förstöra. En brand eller ett inbrott kan bli en traumatisk upplevelse som kan leda till en livs- och identitets-kris.

Kanske är det julen som lockar fram dessa tankar hos mig. Kanske längtar jag tillbaka till ett samhälle där man firar julen till minne av Jesu födelse. Kanske längtar jag tillbaka till ett samhälle där gemenskapen var viktigare än prylarna.

Kanske.

Men ett vet jag och det är att jag är grundligt trött på reklam från affärerna vid det här laget.

God jul.

Första stormveckan.

2008-12-15T09:07:00.000-08:00

Var hälsade.

Har härmed glädjen att meddela att jag har överleft min första vecka på jobbet. Och det gick förvånansvärt smärtfritt. Men nu hägrar jul helgen och då kan det köra ihop sig. Men det ska nog ordna sig.

Detta om detta, nu går vi tillbaka i historien och ser vad jag har skrivit då.

Minis hjärnstorm VII

Har KU gått framåt?

Det kan man fundera på lite, men på en del områden har det gått framåt.

För det första är det antalet på "medlämmarna". När KU började var deca tre personer och hur många är vi nu? Men finns det en risk att vi blir åldersgrupperade? Som ni märker är de flestamellan 16 - 20 år.Det finns tyvärr inte så många under denna åldersgrupp. Detta betyder att det finns en risk att det blir ett hopp mellan oss och konfirmanderna, som vi ska försöka ha in. Alltså måste vi få in konfirmanderna innan glappet blir för stort.

En annan sak är aktiviteterna i KU.

Vi har ju startat KU-Bladet och startat debatt om kyrkofriden och video-våldet. Men vad ska vi fortsätta med och vad ska vi fördjupa oss i?

En sak som jag tycker är mycket possetivt är att vi har börjat nattsudda. Det vill säga, man stannar kvar efter aftonbönen och snackar ett par timmar till. Detta anser jag vara mycket bra, för det är då som man lär känna varandra.

Så framtiden ser ljus ut, om vi kan bygga vidare. Så slöa inte till nu.

Ack, Kyrkans Ungdom, hur roligt hade jag det inte i din famn. Undrar om du fortfarande lever efter alla dessa år? Du har nog bytt stil, men du finns nog kvar i någon form.

Samtidigt kan jag inte låta bli att känna ett drag av besvikelse när jag minns tillbaka till denna tid. Det känns som om vi kunda ha gjort gruppen bättre.

Visst gjorde vi politiska utspel och försökte skapa opinion, men hur mycket tid lade vi på att bygga upp vårt krisna liv? Alltförofta blev det bara ungdomsgård av allt ihop. Så hur kyrklig var denna ungdomsgrupp, egentligen? Visst hade vi aftonbön, men den var periodvis inte särskilt besökt.

Och visst pratade vi om att vi var tvugna att skaffa fler medlämmar men till vilket pris? Släppte vi det kristna budskapet till förmån för en större grupp? Det hände väl.

Och hur högt till taket hade vi? Kände sig alla välkommna? Jag hoppas det. Men jag är inte säker på det.

Det finns stunder då jag funderar på att ta upp församlingsarbetet, men jag tvivlar på att jag är den rätte att arbeta med ungdomar. Just nu. Men vem vet vem jag är om tio år. Vi får se.

Lev väl.

Lugnet före stormen.

2008-12-07T09:29:00.000-08:00

Var hälsade.
Förväntan hänger i luften, på Tisdag börjar jag arbeta igen. Det ska bli skönt att kunna tjäna lite pengar igen, för jag har inte haft några inkomster sedan i Juli. Men det har gått bra, för jag har inte så stora utgifter. Jag har billig hyra och har roat mig med att läsa igenom min boksamling och filmhög. Det lönar sig att samla på sig när man har pengar, så att man kan roa sig när man saknar inkomster.
Jag misstänker att jag kommer att prata mer om arbetet nästa Söndag.
Nu dags för en dykning in i historien

Minis Hjärnstorm VI

Många har klagat på att jag läser Svenska Mad. Detta förstår jag inte. För tänk efter, vilken tidning köper du själv.

(Här följer en kvarts sida som jag av någon anledning har suddat bort. Minns ej varför)

När man ser detta utbud så kanske ni fattar varför jag köper Mad. Jag vill ha en satirisk tidning med sjuk humor som blandar seriöst och oseriöst. Mad fyller dessa krav.

Många tycker att dom är lite sjuka, men kasta ett öga genom nästa nummer och du kommer att finna en del friska artiklar.

Svenska Mad, saknad och älskad, var mitt första möte med den vuxna humorn. Det var humor som krävde kunskap om världen för att man skulle fatta och uppskatta den. Det var tidningar som man kunde gå tillbaka till och se ännu en dimention av skämtet som man skrattat åt några år tidigare.

Svenska Mads guldålder (enligt mig) låg på 70-talet. Då var satiren som vassast, komiken som sjukast och tidskriften som mest anarkistisk. Allt gick att skämta om. Och allt skämtades om. Tidningen var allt annat än politiskt korrekt.

Tyvärr tappade den stinget under 80-talet, för att under 90-talets början blivit en skämttidning utan politisk satir. Den hade till och med blivit politiskt korrekt. Den var inte rolig på det sättet som jag minns de äldre årgångarna. Den hade tappat sin hjärna och sitt hjärta under dessa sista år. Så det var med tacksamhet som jag mottog nyheten att tidningen skulle läggas ner.

Så finns det något som kommer i närheten av denna tidskrift? Inte i tidningsvärlden. Kanske några av dagens stå-uppare kan komma upp i den standarden. Dessutom har jag funnit en del skickliga skrebenter bland bloggarna, så det är väl där som jag får söka mitt substetut för Svenska Mad.

Lev väl.

Söndax

2008-11-30T01:43:00.000-08:00

För en gångs skull sitter jag på en Söndag förmiddag och skriver. Det känns som om jag är ovanligt upptagen på söndagarna, trots att jag kallar dem för min vilodag.
Och denna dag är inget undantag.
När jag har skrivit klart det här ska jag skriva färdigt en uppsats till skolan, som jag hade planerat vara färdig med redan igår, men tyvärr verkar det som om mitt sinne har gått i ide (eller har drabbats av förstadiet till en förskylning).
Detta om detta
Över till dagens nostalgiska text:

Minis hjärnstorm V

För några veckor sedan bad K.... att vi skulle be för någon som vi ville ha med till KU.

Detta fick mig att (hör och häpna) tänka efter. Har jag någon som jag vill ha med till KU? Efter en del tänkande kom jag faktiskt på att det finns en person som jag tror vill komma hit.

Men det är inte detta som jag vill berätta om, utan att jag har för få vänner utanför KU.

Det kan ha både för- och nackdelar, men mest nackdelar. Faran är att man kan bli enkelspårig. Man kanske missar att det finns ett liv utanför KU.

Jag har aldrig förstått varför man ska ha en massa kompisar. Jag har alltid föredragit vänner. Jag vill hellre ha djup vänskap med ett fåtal än en massa känningar som man bara känner på ytan. Men det är inte det som jag tror att detta handlar om.

Redan här visar jag upp mina fundreingar mot specialisering. För jag tror det finns en fara i att snöa in i bara en grupp och ett intresse. Vi växer som människor om vi vågar röra oss i flera sfärer samtidigt. Det kanske därför som jag under längre tid har vandra runt i sfärer av studenter, kyrkfolk, kampsportare, med mera. De olika grupperna har stimulerat mig på olika sätt. De har gett mig ett mångfasiterat seénde. De har givit mig en chans att vidga mina vyer.

Det finns få grupper som är lika tråkiga att umgås med än navelskådare. De har en tendens att glömma av kärleken till sina medmänniskor till förmån för kärleken till gruppens ideal. Men sådana grupper brukar ofta självdö, då de har svårt att rekrytera nya medlemmar.

Talar jag av erfarenhet? Ja, lite grann.

Skäms jag? Nej, inte nu längre.

Så vad har jag lärt mig i livet? Att det går att ha högt till taket utan att tumma på budskapet och att olikheterna i gruppen gör den starkare.

Lev väl.

Det är Måndag morgon och mitt huvud känns så tungt...

2008-11-24T08:17:00.000-08:00

Var hälsade.
Har börjat kvickna till efter en tuff helg. Jag pluggar på distans och en helg i månaden tillbringar jag i skolbänken. Det brukar betyda att jag är lite avslagen under Måndagen. Detta om detta.

Dags för vår lilla litterära (tja) tidskappsel. Vad skrev jag för ett halvt liv sen och hur blev livet? Daqgs för:

Minis Hjärnstorm IV

Kära syskon, har ni nån gång tänkt framåt? Har ni funderat på vad ni gör på en fredagkväll om tio år

Kommer någon av er att knalla över till KU då?

Eller sitter ni framför TV;n och häckar?

Eller gör ni något annat?

Ärligt talat syskon, har ni tänkt på detta?

Varje gång den här tanken har slagit mig har jag också tänkt: "Varför bildar vi inte en seniorgrupp?"

Varför inte?

Vi har ju miniorer, juniorer och KU. Men inget för dem mellan 25 - 45 (då man nästan är redo för pensionärernas ungdomsförbund).

Jag menar inte att vi ska börja med någon klassindelning, men en del av bibelstudierna som är svåra för de nytillkomna och /eller unga är lättare för dem som är äldre.

Men att yngre och äldre ska skiljas åt tycker jag är fel.

De kan mycke väl göra mycket tillsammans.

Så ni som passerat tjugoårsstrecket, tänk på vad jag skrivit och lämna oss inte än på tjugo år.

Så vad gjorde jag på en fredagkväll i slitet på 1900-talet? Jag spelade roll-spel med mina kompisar uppe i Uppsala. Men konstigt nog höll jag på med ungdomsgrupper fram till ca -95. Jag var med i Kyrkans Ungdom i tio år. Det är länge.

Dessutom står jag fast i min åsikt att vi behöver en grupp för alla dem inom kyrkan som är mellan 20 - 65 år.

Visst, familjen tar tid. Samma sak med arbetet. Men ändå.

Räcker verkligen Söndagens Gudstjänst till för att fylla alla våra behov?

Kanske det är därför som jag är så förtjust i körer, bön- och bibelstudie-grupper, Alpha-kurser, Mamma-barn-grupper, mansgrupper och så vidare.

En levande Kyrka kräver gemenskap. Den kräver angagerade människor. Den kräver gemenskap i den lilla gruppen såväl som i den stora.

Samtidigt får det inte bli en segrigerad kyrka, som bara består av olika smågrupper som inte har med varandra att göra. Det måste finnas en helhet och gemenskap.

Jag har haft lyckan att ha varit medlem i flera härliga och stimulerande kristna gemenskaper, och nu när jag inte har någon gemenskap längre, så känner jag mig lite övergiven.

Men det är väl bara att börja leta efter en grupp som jag trivs i, svårare än så är det inte.

Ha det gott.

Söndag igen.

2008-11-16T07:27:00.000-08:00

Så var det dags att skriva.
Att läsa de andras bloggar och med en viss avundsjuka se deras produktivitet, leder till vissa funderingar om jag inte borde skriva oftare. Men att skriva en gång i veckan var ett beslut som jag tog innan jag ens hade börjat blogga och det tänker jag nog hålla fast vid, förutom vid de större helgerna. Då skriver jag på varje röd dag. Detta om detta.

Dags för en promenad i minnenas allé.

Minis hjärnstorm III

Vi blir alla äldre.

Detta påsstående är för många helt naturligt, men det finns en del somvägrar acceptera detta faktum.

De bantar, gympar, joggar, body buildar, suger bort fett, sminkar bort rynkor, färgar håret, skaffar peruk, gör skönhetsoperationer, äter potensuppiggande medel, m.m.

Arma stackare.

Man kan verkligen undra om dessa vuxna är vuxna.

Nej tacka vet jag de människor som åldras med värdighet.

Dessa människor är som vin.

Ju äldre de blir, dessdå mognare blir de.

Den här lilla betraktelsen skrev jag för snart tjugo år sen och den håller än.

På den här punkten har jag inte förändrats så mycket. Jag tycker fortfarande det är löjligt med medelålders människor som försöker vara tonåringar.

Men missförstå mig rätt, det finns en del punkter som jag accepterar om det utförs med måtta.

Jag ser inget fel i motion, även om jag är lat själv. Jag vill minnas att jag tränade styrketräning vid den här tiden. Men jag la ner det efter något år, för jag blev uttråkad. Först sex år senare drabbades jag av min långa kärlek till martial art.

Det är bra att träna, om man gör det för hälsans skull och inte bara för skönheten. Träningen ska vara något roligt, inte något tvång.

Smink kan jag väl acceptera till festliga tillfällen, men jag tycker det är märkvärdigt att det finns de som inte kan lämna hemmet osninkade. Men jag är ju man och då kanske jag inte är rätt person att kommentera det.

Plastikoperationer har jag svårt för. Okej om man har fått ansiktet och/eller kroppen förstörd, då accepterar jag. Men annars? Nej!

Det finns mängder med människor som rent krasst inte är snygga, men som äger en charm och interligens som gör att man struntar i det. Och med risk för att låta allt för politiskt korrekt så måste jag ändå slå fast det: man tröttnar inte på en människa med ett rikt och djupt inre liv.

Så här står jag, tjugo år senare.

Kanske inte värdens vackraste man, men enligt andras utsagor är jag riktigt trevlig. Och det kan jag leva med.

Jag har inget sex-pack på magen, snarare ett öl-fat. Men det är självförvållat och det kunde ha varit bra mycket värre.

Har hittat tillbaka till min gamla Ju-jutsu klubb och tränar under kval och glädje. Tänkte se om jag kan komma ner under hundrakilos-strecket inom en snar framtid.

Jag har en mycket bred mittbena, men det stör mig inte alls. Det är en del av min personlighet.

Livet känns gott.

Redan?

2008-11-08T05:02:00.000-08:00

VA...vad menar jag med att tjuvstarta. Det är ju inte söndag idag.
Kan så vara, men i morgon har jag fullt upp och hinner inte att skriva. Det är dags för släktträff igen och det brukar ta på krafterna.
Så jag skriver idag.
Alltså

Minis hjärnstorm II

Idagblir en mamma dödat i ett krig.

-Jaha, säger vi och vänder blad i tidningen.

Ungefär så här minns jag den dikt som jag läste (i en tidning) för många år sedan.

Vet ni vad som är det hemskaste med den (här dikten). Att den är allt för sann.

Vi har blivit så förhärdade av allt våld som vi dagligen matas med. Vi ser inte längre djupet i allt detta våld. Vi ser att tre män har blivit dödade någonstans, men tänker vi på att det nu kanske finns tre nya änkor och flera faderlösa barn? Vad händer med dem nu?

Det låter kanske dystert att tänka så här, när man läser dessa artiklar, men det är nödvändigt för att få något djup.

Jag är ganska stolt för den här texten. Samtidigt blir jag irriterad på mig själv när jag läser den. Vad har jag gjort sedan jag skrev denna text. Gått med i Rädda barnen. Men inte som aktiv medlem. Är det tillräkligt? Nej, det är det väl inte. Så varför går jag ine med i fler organisationer? Av flera orsaker och bortförklaringar.

Ingen fast inkomst just nu. Men jag har ett jobb på gång om någon månad eller två.

Jag vet inte hur mycket fritid jag får när jag börjar jobba. Jag vill hinna med arbete, studier och träning, och lite sömn också. Så jag är lite avvaktande just nu.

Det finns alltid en risk att jag blir aktiv i kyrkan igen.

Kontentan är dock att jag vill göra mer, men jag vet inte riktigt när. Och under tiden går livet vidare och allt glöms bort och rinner ut i sanden, tills jag påminns igen. Så börjar det om igen. Men nån gång så kommer allting att stämma och då kommer jag göra min plikt mot världen. Hoppas jag.
Ha en skön helg.

2008-11-02T04:40:00.000-08:00

Minis hjärnstorm I
Denna text skrevs runt 1988 och var den första text som jag lät publicera för allmänheten. Visserligen var det bara för en liten grupp, men endå.

Hur många av er vågar vara annolunda?
Jag menar, gå omkring i omorderna kläder köpta i Ullared och med träskor på fötterna
Men vad är det som bestämmervad som är "inne" och vad som är omodernt?
Och vad är det för skillnad mellan moderna kläder och andra kläder? Jag vet inte, möjligen är det bara priset.
En annan lustig sak är märkeskläder.
Hur kan ett par jeansbli 300 kronor dyrare, bara för att de har ett visst märke på bakfickan. Skumt.
Så ett råd till alla er mode-freaks, acceptera oss som inte lägger mer än 500 kronor om året på kläder. Vi är faktiskt riktigt trevliga, trot eller ej.

Denna text fick jag en del skit för. Särskilt en tjej i gruppen kände sig utpekad. Problemet var att jag inte hade lärt mig att backa på ett diplomatiskt sätt. Det blev ett gräl, som jag borde ha styrt undan, för hon hade rätt på en del punkter. Men jag kunde inte förstå varför kläder var så intressanta. Så det slutade med att vi tyckte att den andre var dum och att det inte var någon idé att prata med den.
Jag hoppas att hon har förlåtit mig nu.
Så vad har hänt under dessa tjugo år. Tja, jag tycker det är roligt att jag har funnit en stil som jag är nöjd med, även om jag inte är så intresserad av kläder. Men jag vet vad jag tycker om.
Jag är inte någon direkt vän av mode. Jag lever efter devisen Mode är inget man följer, man skapar det själv. Och jag tycker själv att jag har en sjön stil, gubbigt avslappnat.
En princip som jag har är att köpa kläder utan att använda speglar. Är det bara bekvämt, så duger det åt mig. Men visst, när jag köper kostymer och jackor så blir även jag tvungen att slänga en blick i speglen.
Min syn på kläder kan sammanfattas med två ord: funktionellt och bekvämt.
Ha det gott.

2008-11-01T05:39:00.000-07:00

Var hälsade.
Med start imorgon kommer jag att lägga in en serie texter under rubriken Minis hjärnstorm eller Minis betraktelser. Varför jag bytte namn minns jag inte, jag kanske tyckte att det lät bättre.
Dock måste jag förklara dessa texters kontext.
Under flera års tid var jag medlem av en kristen ungdomsgrupp. Denna grupp hade en medlemstidning och i den så införde jag vissa alster. Dessa hjärnstormar var en del av dem. Ni kommer att upptäcka att mycket av det som jag grubblade över fick sitt utlopp genom min penna. Och det var inte alltid som jag fann svar.
Jag var väldigt produktiv och jag tror att jag skrev över 200 hjärnstormar och betraktelser. Varför jag slutade skriva dem minns jag inte, men jag tror att det berodde på att jag tröttnade. Dessutom vill jag minnas att jag tyckte att jag hade tappat gnistan och att betraktelserna blev allt för slätstrukna och knystade. Men det märker vi väl.
Jag har inte bestämnt mig för om jag ska ta med allt. Det beror på kvalitén. Jag är lite allergisk mot dåliga texter, särskilt om det är jag som är författaren.
Dessutom tycker jag inte om att vara för utlämnande. Visst har jag skrivit kärleksbrev, men dem kommer ni aldrig att få läsa här. För de innehåller allt för mycket känslor för att jag ska låta dem bli utsatt för kritik. Något vill jag behålla själv.
En sak som jag måste poängtera är att dessa texter har några år på nacken. Den första skrev jar runt 1988. Författaren var då i sina sista år av tonårstiden. Han hade fast arbete, egen bil men bodde kvar hemma. Först efter lumpen så flyttade han hemifrån. Han var antagligen mer olyclig än han själv kunde förstå . Det var kanske därför han skrev så mycket.
Nåväl, välkommen in i min hjärna.

Inledning!

2008-10-26T09:45:00.000-07:00

Var hälsade.
Har beslutat mig för att följa med flocken och börja blogga. I dagens samhälle verkar devisen vara "jag bloggar, alltså existerar jag".
Så vad drev mig att börja med bloggning?
Jag är vad man kallar en klassisk skrivbordslådeförfattare. Jag har skrivit texter i halva mitt liv, som jag har stoppat undan för andras blickar. Samntidigt har jag haft drömmen om boken, det stora verk som kommer att slå världen med häpnad och förundran.
Jag drömnde om att skriva en roman som gjorde kritikerna mållösa, men jag insåg att jag inte hade tålamodet att skriva så länge.
Då drömnde jag att få skriva novellen som alla tidningar skulle slåss om för att få publicera. Men jag kom inte på något som jag vill skriva om.
Men jag fortsatte och skriva.
Block, anteckningsböcker, lösa blad, allt som gick och skriva på och som fanns till hans skrev jag på. En del var mycket bra och annat slängde jag bort.
Och en dag så insåg jag att mina texter började ta plats. Jag skulle säkert kunna få ihop minst en bok av allt matrial som jag hade. Men skulle det bli en bok som mina medmänniskor skulle finna läsvärd?
Och det är för att få svar på den frågan som jag nu har startat denna blogg. Det mesta har jag skrivit för att roa mig själv eller för att lätta på trycket. Mycket som jag skriver är gammalt och måste kommenteras. En del texter har med sig ett minne som jag nu i efterhand kan dela med mig av. Många texter har jag glömnt av att de över huvud taget exicterar.
Så vi får se hur länge jag tänker hålla på med det här.
Ha det gott.