Jobbar i kapp....

Var hälsade.

På grund av mängden av helgdagar runt jul och den minimala fritid som jag haft under December har lett till att jag ligger efter. Men jag ska nog komma ikapp inom en snar framtid. Jag ska bara klara av Januari också, sen lugnar det ner sig. Eller gör de det? Bokrean kommer ju i slutet av månaden. Och jag ser bokrean som en av mina större helgdagar, trots att jag äger för många böcker redan nu. Men strunt i det.

Dags att resa tjugo år bakåt i tiden:

Minis hjärnstorm XI

Det är en sak som jag tycker är fel.

Hur kommer det sig att man måste vara 20 år för att få köpa ut på systemet, när man bara behöver vara 18 för att ta körkort?

Det borde egentligen vara tvärt om.

När en 18-åring enligt lag har rätt att beställa sprit på resturangen, varför ska han då inte få köpa sprit på systemet?

Dessutom, en 20-åring som har druckit sprit i två år har kanske ett bättre förhållande med spriten och bilen än en 20-åring som haft körkort i två år och just nu har fått börja köpa ut.

Jag måste erkänna att jag fortfarande står bakom grundtanken, men inte formuleringarna.

Vad menar jag med att det borde egentligen vara tvärt om? Hur kunde jag tro att man skulle bli en bättre bilförare bara för att man fick börja dricka tidigare? Och varför skulle man behöva vänta tills man var tjugo år innan man fick ta körkort. Kort sagt, mina argument höll inte då och håller inte idag.

Men vårt lands dubbelhet stör mig. Vi är myndiga vid arton år, men inte tillräckligt vuxna för att få köpa på systembolaget. Vi får gifta oss, skaffa körkort, göra lumpen, rösta i val men vi får inte köpa ut på systemet.

Försöker våra ledare säga, att det krävs mindre mognad att bestämma vilka som ska sitta i regeringen än för att köpa sprit. Detta resonemanget känns fel.

Nej, fram för en fullständig myndighetsdag. En dag då vi har rätt och skyldighet att göra allt. Dagen då vi blir fullvuxna medborgare av detta land.

Nytt år, nya texter.

Var hälsade.

Har haft allt för mycket att göra under de senaste veckorna, så jag har kommit efter med skrivandet. Men med lite flyt ska jag nog ha hunnit ikapp innan månadsskiftet.

Men jag måste erkänna att jag såg fram till nyår. Jag jobbade lite för mycket under December och skolarbetet blev lidande. Förhoppningsvis ska det bli bättre härdanefter.

Dags för en liten promenad i minnenas allé.

Minis Hjärnstorm X

"Moralen är död, länge leve moralen."

På detta jublande sätt börjar min hjärna fundera över ordet "moral".

Vad är moral för något?

Vad betyder det för något?

Har ordet någon betydelse alls?

Dessa frågor är mycket svåra att svara på.

Jag vet inte om jag har något bra svar på någon av frågorna, men jag har några funderingar.

För min del tycker jag att ordet moral används mest som ett bevis för sin egna perfekthet. (Till exempel hur många är det som inte har hört uttrycket att "ungdomen har ingen moral".

Denna mening kommer framförallt från den äldre eller den äldsta genrationen. Vad vill de säga med den här meningen?

Vill de säga att allt var perfekt på sin tid eller vad?

Vill de påstå att den genrationenär bättre än den yngre?

Varsågod och smält.)

Ännu ett bevis på att jag har lätt att tappa tråden när jag skriver. Jag hoppas att jag har blivit bättre med det på ålderns höst.

Men moral har alltid intresserat mig.

Jag tror att den har sitt ursprung i min kristna tro, från perioden då jag lämnade barnstadiet och försökte skapa mig en fungerande livsfilosofi.

Under mitt sökande insåg jag att man kan tolka Kristus undervisning på så många olika sätt. Och även om jag inte alltid höll med, så kunde jag inte säga att de hade fel alltid.

Och jag lämnade kyrkans trygga famn och gick ut i livet och träffade människor som inte var kristna, men som hade en moral som stod högre än många kristna. Och det fachinerade mig.

Och TV-tablåerna fylldes av program om livsstils cotching. Folk hade tappat bort sig och ville ha svar. Och vad de fick var skåpsmat, men i ny förpackning.

Och ju mer jag läst, såg och hörde, ju mer insåg jag att hur knôlig moralen är. Ingen vill vara en tråkig moralist, men samtidigt är det något som är väldigt fel med vår värld.

Ibland tror jag att människor behöver lagar och moral för att ha något att bryta emot. Kanske det är därför så många människor känner sig så förvirrade. När allt är tillåtet, vad ska man då bryta emot?

Men jag tror på moralen, den är inte död.

Jag vill ha en moral som ger mig vägledning genom livet.

En moral som ger mig ett hum om vad som är rätt och fel.

Något att luta mig mot och slippa tänka igenom varenda handlig som jag gör.

En moralgrund som jag kan använda som förklaring för mitt handlande.

Länge leve moralen.

Dan efter doppardan.

En vecka till så hägrar sig lugnet.

Om en vecka går jag ner i arbetstid, så då kommer jag hinna med studierna bättre. Just nu ligger jag lite efter och jag vill inte fördärva mina studier med arbete.

Annars känns livet ganska gott. Visserligen har jag inte kännt någon större julstämning på grund av att jag jobbat för mycket, men det går att fixa till nästa år.

Nåväl, detta om detta, dags för en liten nostalgitripp igen.

Minis hjärnstorm IX

Kan man vara en vapenfixerad pafercist?

Det låter vansinnigt, men det är just vad jag är för något.

Detta fenomen kan lätt kopplas ihop med det TV-våld man får i sig redan i modersmjölken. Vi har lärt oss

- att våld ska mötas med våld

- att våld är den enda utvägen

- att våld alltid är berättigat

- att man tål hur många slag och sparkar som helst.

Inte underligt att man är våldsfixerad när man har växt upp med det här. Men vad ska man göra åt det?

(Den enda utväg som jag har är att inte få tag i vapen.)

Vapen och våld, dessa mina följeslagare genom livet.

Missförstå mig rätt, jag har aldrig varit i slagsmål eller ägt ett vapen. Dock har jag använt en stor del av min tid till Martial Arts och att studera vapenlitteratur.

Men varför har det räckt för mig?

Kanske har det med min konstruktiva feghet att göra. Och dessutom med min lathet.

Ska man hålla på med vapen så måste man träna. Jag hann träna pistolskytte under tre lektioner innan jag blev uttråkad. Dessutom tyckte jag att det fanns intressantare saker som jag kunde lägga pengarna på.

Jag äger visserligen en replika av en Colt Navy, men den ser jag som en leksak, något som jag kan leka med under Westernfilmen. (Ja, jag är barnslig på en del områden.)

Jag har aldrig varit i slagsmål, mest för att jag aldrig har behövt det. Men om jag skulle hamna i slagsmål, så tvivlar jag på att jag skulle vara en rolig motståndare. Är det slagsmål så slåss jag för mitt liv och då backar jag inte för fula trick.

Men än har jag inte behövt slåss.

Kanske det beror på att jag utstrålar lugn och harmoni.

Eller så markerar jag att för min omgivning att jag inte är ett offer.

Eller så håller jag mig borta från farliga omgivningar.

Men vad det än är som håller mig borta från slagsmål, så är jag tacksam för det.

Nu är det jul igen....

Var hälsade.

Har precis insett att jag måste skriva fyra inlägg denna vecka, på grund av högtiden. Å andra sidan är det dem sista som jag skriver för i år. Problemet är att jag kommer att arbeta större delen av denna helg. Det saboterar julstämningen rejält.

Nåja nu är det som det är och det är bara att göra det bästa av saken.

Dags för dagens lilla möte med urtiden.

Minis hjärnstorm VIII

Är du villig att följa Gud?

Jag menar, lämna allt du håller kärt för att följa Herren.

Lämna jobbet, huset, bilen, stereon, böckerna, smyckerna, pengarna, allt, för att följa Herren.

Lämna föräldrar, syskon, släcktingar, make, makan, (lämna) alla som du älskar för att följa Herren.

Hur många är det som klarar av det här?

(Jag vet inte om det är någon som klarar av det. Tyvärr.)

Jag har inget svar, jag kan bara be för min egen skull.

Kort men tufft.

Redan då började jag fundera över ägodelarnas makt och relationernas styrka och inverkningar på vårt liv.

Jag har insett att jag är en hamster på vissa områden. Jag samlar på böcker, filmer och serietidningar. Men jag vet att allt är förgängligt. De kan brinna upp. Därför försöker jag lära mig att inte att äga med förstånd. I mitt fall handlar det om att bara äga sådant som jag använder. Varför behålla en bok som jag inte kommer att läsa om? Skänk bort den och gläd någon annan.

Men jag är faktiskt allvarligt orolig för alla dem som har sin status och personlighet i sina prylar och ägodelar. De har ett liv som är lite för lätt att förstöra. En brand eller ett inbrott kan bli en traumatisk upplevelse som kan leda till en livs- och identitets-kris.

Kanske är det julen som lockar fram dessa tankar hos mig. Kanske längtar jag tillbaka till ett samhälle där man firar julen till minne av Jesu födelse. Kanske längtar jag tillbaka till ett samhälle där gemenskapen var viktigare än prylarna.

Kanske.

Men ett vet jag och det är att jag är grundligt trött på reklam från affärerna vid det här laget.

God jul.

Första stormveckan.

Var hälsade.

Har härmed glädjen att meddela att jag har överleft min första vecka på jobbet. Och det gick förvånansvärt smärtfritt. Men nu hägrar jul helgen och då kan det köra ihop sig. Men det ska nog ordna sig.

Detta om detta, nu går vi tillbaka i historien och ser vad jag har skrivit då.

Minis hjärnstorm VII

Har KU gått framåt?

Det kan man fundera på lite, men på en del områden har det gått framåt.

För det första är det antalet på "medlämmarna". När KU började var deca tre personer och hur många är vi nu? Men finns det en risk att vi blir åldersgrupperade? Som ni märker är de flestamellan 16 - 20 år.Det finns tyvärr inte så många under denna åldersgrupp. Detta betyder att det finns en risk att det blir ett hopp mellan oss och konfirmanderna, som vi ska försöka ha in. Alltså måste vi få in konfirmanderna innan glappet blir för stort.

En annan sak är aktiviteterna i KU.

Vi har ju startat KU-Bladet och startat debatt om kyrkofriden och video-våldet. Men vad ska vi fortsätta med och vad ska vi fördjupa oss i?

En sak som jag tycker är mycket possetivt är att vi har börjat nattsudda. Det vill säga, man stannar kvar efter aftonbönen och snackar ett par timmar till. Detta anser jag vara mycket bra, för det är då som man lär känna varandra.

Så framtiden ser ljus ut, om vi kan bygga vidare. Så slöa inte till nu.

Ack, Kyrkans Ungdom, hur roligt hade jag det inte i din famn. Undrar om du fortfarande lever efter alla dessa år? Du har nog bytt stil, men du finns nog kvar i någon form.

Samtidigt kan jag inte låta bli att känna ett drag av besvikelse när jag minns tillbaka till denna tid. Det känns som om vi kunda ha gjort gruppen bättre.

Visst gjorde vi politiska utspel och försökte skapa opinion, men hur mycket tid lade vi på att bygga upp vårt krisna liv? Alltförofta blev det bara ungdomsgård av allt ihop. Så hur kyrklig var denna ungdomsgrupp, egentligen? Visst hade vi aftonbön, men den var periodvis inte särskilt besökt.

Och visst pratade vi om att vi var tvugna att skaffa fler medlämmar men till vilket pris? Släppte vi det kristna budskapet till förmån för en större grupp? Det hände väl.

Och hur högt till taket hade vi? Kände sig alla välkommna? Jag hoppas det. Men jag är inte säker på det.

Det finns stunder då jag funderar på att ta upp församlingsarbetet, men jag tvivlar på att jag är den rätte att arbeta med ungdomar. Just nu. Men vem vet vem jag är om tio år. Vi får se.

Lev väl.