Första stormveckan.

Var hälsade.

Har härmed glädjen att meddela att jag har överleft min första vecka på jobbet. Och det gick förvånansvärt smärtfritt. Men nu hägrar jul helgen och då kan det köra ihop sig. Men det ska nog ordna sig.

Detta om detta, nu går vi tillbaka i historien och ser vad jag har skrivit då.

Minis hjärnstorm VII

Har KU gått framåt?

Det kan man fundera på lite, men på en del områden har det gått framåt.

För det första är det antalet på "medlämmarna". När KU började var deca tre personer och hur många är vi nu? Men finns det en risk att vi blir åldersgrupperade? Som ni märker är de flestamellan 16 - 20 år.Det finns tyvärr inte så många under denna åldersgrupp. Detta betyder att det finns en risk att det blir ett hopp mellan oss och konfirmanderna, som vi ska försöka ha in. Alltså måste vi få in konfirmanderna innan glappet blir för stort.

En annan sak är aktiviteterna i KU.

Vi har ju startat KU-Bladet och startat debatt om kyrkofriden och video-våldet. Men vad ska vi fortsätta med och vad ska vi fördjupa oss i?

En sak som jag tycker är mycket possetivt är att vi har börjat nattsudda. Det vill säga, man stannar kvar efter aftonbönen och snackar ett par timmar till. Detta anser jag vara mycket bra, för det är då som man lär känna varandra.

Så framtiden ser ljus ut, om vi kan bygga vidare. Så slöa inte till nu.

Ack, Kyrkans Ungdom, hur roligt hade jag det inte i din famn. Undrar om du fortfarande lever efter alla dessa år? Du har nog bytt stil, men du finns nog kvar i någon form.

Samtidigt kan jag inte låta bli att känna ett drag av besvikelse när jag minns tillbaka till denna tid. Det känns som om vi kunda ha gjort gruppen bättre.

Visst gjorde vi politiska utspel och försökte skapa opinion, men hur mycket tid lade vi på att bygga upp vårt krisna liv? Alltförofta blev det bara ungdomsgård av allt ihop. Så hur kyrklig var denna ungdomsgrupp, egentligen? Visst hade vi aftonbön, men den var periodvis inte särskilt besökt.

Och visst pratade vi om att vi var tvugna att skaffa fler medlämmar men till vilket pris? Släppte vi det kristna budskapet till förmån för en större grupp? Det hände väl.

Och hur högt till taket hade vi? Kände sig alla välkommna? Jag hoppas det. Men jag är inte säker på det.

Det finns stunder då jag funderar på att ta upp församlingsarbetet, men jag tvivlar på att jag är den rätte att arbeta med ungdomar. Just nu. Men vem vet vem jag är om tio år. Vi får se.

Lev väl.