Söndax

För en gångs skull sitter jag på en Söndag förmiddag och skriver. Det känns som om jag är ovanligt upptagen på söndagarna, trots att jag kallar dem för min vilodag.
Och denna dag är inget undantag.
När jag har skrivit klart det här ska jag skriva färdigt en uppsats till skolan, som jag hade planerat vara färdig med redan igår, men tyvärr verkar det som om mitt sinne har gått i ide (eller har drabbats av förstadiet till en förskylning).
Detta om detta
Över till dagens nostalgiska text:

Minis hjärnstorm V

För några veckor sedan bad K.... att vi skulle be för någon som vi ville ha med till KU.

Detta fick mig att (hör och häpna) tänka efter. Har jag någon som jag vill ha med till KU? Efter en del tänkande kom jag faktiskt på att det finns en person som jag tror vill komma hit.

Men det är inte detta som jag vill berätta om, utan att jag har för få vänner utanför KU.

Det kan ha både för- och nackdelar, men mest nackdelar. Faran är att man kan bli enkelspårig. Man kanske missar att det finns ett liv utanför KU.

Jag har aldrig förstått varför man ska ha en massa kompisar. Jag har alltid föredragit vänner. Jag vill hellre ha djup vänskap med ett fåtal än en massa känningar som man bara känner på ytan. Men det är inte det som jag tror att detta handlar om.

Redan här visar jag upp mina fundreingar mot specialisering. För jag tror det finns en fara i att snöa in i bara en grupp och ett intresse. Vi växer som människor om vi vågar röra oss i flera sfärer samtidigt. Det kanske därför som jag under längre tid har vandra runt i sfärer av studenter, kyrkfolk, kampsportare, med mera. De olika grupperna har stimulerat mig på olika sätt. De har gett mig ett mångfasiterat seénde. De har givit mig en chans att vidga mina vyer.

Det finns få grupper som är lika tråkiga att umgås med än navelskådare. De har en tendens att glömma av kärleken till sina medmänniskor till förmån för kärleken till gruppens ideal. Men sådana grupper brukar ofta självdö, då de har svårt att rekrytera nya medlemmar.

Talar jag av erfarenhet? Ja, lite grann.

Skäms jag? Nej, inte nu längre.

Så vad har jag lärt mig i livet? Att det går att ha högt till taket utan att tumma på budskapet och att olikheterna i gruppen gör den starkare.

Lev väl.

Det är Måndag morgon och mitt huvud känns så tungt...

Var hälsade.
Har börjat kvickna till efter en tuff helg. Jag pluggar på distans och en helg i månaden tillbringar jag i skolbänken. Det brukar betyda att jag är lite avslagen under Måndagen. Detta om detta.

Dags för vår lilla litterära (tja) tidskappsel. Vad skrev jag för ett halvt liv sen och hur blev livet? Daqgs för:

Minis Hjärnstorm IV

Kära syskon, har ni nån gång tänkt framåt? Har ni funderat på vad ni gör på en fredagkväll om tio år

Kommer någon av er att knalla över till KU då?

Eller sitter ni framför TV;n och häckar?

Eller gör ni något annat?

Ärligt talat syskon, har ni tänkt på detta?

Varje gång den här tanken har slagit mig har jag också tänkt: "Varför bildar vi inte en seniorgrupp?"

Varför inte?

Vi har ju miniorer, juniorer och KU. Men inget för dem mellan 25 - 45 (då man nästan är redo för pensionärernas ungdomsförbund).

Jag menar inte att vi ska börja med någon klassindelning, men en del av bibelstudierna som är svåra för de nytillkomna och /eller unga är lättare för dem som är äldre.

Men att yngre och äldre ska skiljas åt tycker jag är fel.

De kan mycke väl göra mycket tillsammans.

Så ni som passerat tjugoårsstrecket, tänk på vad jag skrivit och lämna oss inte än på tjugo år.

Så vad gjorde jag på en fredagkväll i slitet på 1900-talet? Jag spelade roll-spel med mina kompisar uppe i Uppsala. Men konstigt nog höll jag på med ungdomsgrupper fram till ca -95. Jag var med i Kyrkans Ungdom i tio år. Det är länge.

Dessutom står jag fast i min åsikt att vi behöver en grupp för alla dem inom kyrkan som är mellan 20 - 65 år.

Visst, familjen tar tid. Samma sak med arbetet. Men ändå.

Räcker verkligen Söndagens Gudstjänst till för att fylla alla våra behov?

Kanske det är därför som jag är så förtjust i körer, bön- och bibelstudie-grupper, Alpha-kurser, Mamma-barn-grupper, mansgrupper och så vidare.

En levande Kyrka kräver gemenskap. Den kräver angagerade människor. Den kräver gemenskap i den lilla gruppen såväl som i den stora.

Samtidigt får det inte bli en segrigerad kyrka, som bara består av olika smågrupper som inte har med varandra att göra. Det måste finnas en helhet och gemenskap.

Jag har haft lyckan att ha varit medlem i flera härliga och stimulerande kristna gemenskaper, och nu när jag inte har någon gemenskap längre, så känner jag mig lite övergiven.

Men det är väl bara att börja leta efter en grupp som jag trivs i, svårare än så är det inte.

Ha det gott.

Söndag igen.

Så var det dags att skriva.
Att läsa de andras bloggar och med en viss avundsjuka se deras produktivitet, leder till vissa funderingar om jag inte borde skriva oftare. Men att skriva en gång i veckan var ett beslut som jag tog innan jag ens hade börjat blogga och det tänker jag nog hålla fast vid, förutom vid de större helgerna. Då skriver jag på varje röd dag. Detta om detta.

Dags för en promenad i minnenas allé.

Minis hjärnstorm III

Vi blir alla äldre.

Detta påsstående är för många helt naturligt, men det finns en del somvägrar acceptera detta faktum.

De bantar, gympar, joggar, body buildar, suger bort fett, sminkar bort rynkor, färgar håret, skaffar peruk, gör skönhetsoperationer, äter potensuppiggande medel, m.m.

Arma stackare.

Man kan verkligen undra om dessa vuxna är vuxna.

Nej tacka vet jag de människor som åldras med värdighet.

Dessa människor är som vin.

Ju äldre de blir, dessdå mognare blir de.

Den här lilla betraktelsen skrev jag för snart tjugo år sen och den håller än.

På den här punkten har jag inte förändrats så mycket. Jag tycker fortfarande det är löjligt med medelålders människor som försöker vara tonåringar.

Men missförstå mig rätt, det finns en del punkter som jag accepterar om det utförs med måtta.

Jag ser inget fel i motion, även om jag är lat själv. Jag vill minnas att jag tränade styrketräning vid den här tiden. Men jag la ner det efter något år, för jag blev uttråkad. Först sex år senare drabbades jag av min långa kärlek till martial art.

Det är bra att träna, om man gör det för hälsans skull och inte bara för skönheten. Träningen ska vara något roligt, inte något tvång.

Smink kan jag väl acceptera till festliga tillfällen, men jag tycker det är märkvärdigt att det finns de som inte kan lämna hemmet osninkade. Men jag är ju man och då kanske jag inte är rätt person att kommentera det.

Plastikoperationer har jag svårt för. Okej om man har fått ansiktet och/eller kroppen förstörd, då accepterar jag. Men annars? Nej!

Det finns mängder med människor som rent krasst inte är snygga, men som äger en charm och interligens som gör att man struntar i det. Och med risk för att låta allt för politiskt korrekt så måste jag ändå slå fast det: man tröttnar inte på en människa med ett rikt och djupt inre liv.

Så här står jag, tjugo år senare.

Kanske inte värdens vackraste man, men enligt andras utsagor är jag riktigt trevlig. Och det kan jag leva med.

Jag har inget sex-pack på magen, snarare ett öl-fat. Men det är självförvållat och det kunde ha varit bra mycket värre.

Har hittat tillbaka till min gamla Ju-jutsu klubb och tränar under kval och glädje. Tänkte se om jag kan komma ner under hundrakilos-strecket inom en snar framtid.

Jag har en mycket bred mittbena, men det stör mig inte alls. Det är en del av min personlighet.

Livet känns gott.

Redan?

VA...vad menar jag med att tjuvstarta. Det är ju inte söndag idag.
Kan så vara, men i morgon har jag fullt upp och hinner inte att skriva. Det är dags för släktträff igen och det brukar ta på krafterna.
Så jag skriver idag.
Alltså

Minis hjärnstorm II

Idagblir en mamma dödat i ett krig.

-Jaha, säger vi och vänder blad i tidningen.

Ungefär så här minns jag den dikt som jag läste (i en tidning) för många år sedan.

Vet ni vad som är det hemskaste med den (här dikten). Att den är allt för sann.

Vi har blivit så förhärdade av allt våld som vi dagligen matas med. Vi ser inte längre djupet i allt detta våld. Vi ser att tre män har blivit dödade någonstans, men tänker vi på att det nu kanske finns tre nya änkor och flera faderlösa barn? Vad händer med dem nu?

Det låter kanske dystert att tänka så här, när man läser dessa artiklar, men det är nödvändigt för att få något djup.

Jag är ganska stolt för den här texten. Samtidigt blir jag irriterad på mig själv när jag läser den. Vad har jag gjort sedan jag skrev denna text. Gått med i Rädda barnen. Men inte som aktiv medlem. Är det tillräkligt? Nej, det är det väl inte. Så varför går jag ine med i fler organisationer? Av flera orsaker och bortförklaringar.

Ingen fast inkomst just nu. Men jag har ett jobb på gång om någon månad eller två.

Jag vet inte hur mycket fritid jag får när jag börjar jobba. Jag vill hinna med arbete, studier och träning, och lite sömn också. Så jag är lite avvaktande just nu.

Det finns alltid en risk att jag blir aktiv i kyrkan igen.

Kontentan är dock att jag vill göra mer, men jag vet inte riktigt när. Och under tiden går livet vidare och allt glöms bort och rinner ut i sanden, tills jag påminns igen. Så börjar det om igen. Men nån gång så kommer allting att stämma och då kommer jag göra min plikt mot världen. Hoppas jag.
Ha en skön helg.

Minis hjärnstorm I
Denna text skrevs runt 1988 och var den första text som jag lät publicera för allmänheten. Visserligen var det bara för en liten grupp, men endå.

Hur många av er vågar vara annolunda?
Jag menar, gå omkring i omorderna kläder köpta i Ullared och med träskor på fötterna
Men vad är det som bestämmervad som är "inne" och vad som är omodernt?
Och vad är det för skillnad mellan moderna kläder och andra kläder? Jag vet inte, möjligen är det bara priset.
En annan lustig sak är märkeskläder.
Hur kan ett par jeansbli 300 kronor dyrare, bara för att de har ett visst märke på bakfickan. Skumt.
Så ett råd till alla er mode-freaks, acceptera oss som inte lägger mer än 500 kronor om året på kläder. Vi är faktiskt riktigt trevliga, trot eller ej.

Denna text fick jag en del skit för. Särskilt en tjej i gruppen kände sig utpekad. Problemet var att jag inte hade lärt mig att backa på ett diplomatiskt sätt. Det blev ett gräl, som jag borde ha styrt undan, för hon hade rätt på en del punkter. Men jag kunde inte förstå varför kläder var så intressanta. Så det slutade med att vi tyckte att den andre var dum och att det inte var någon idé att prata med den.
Jag hoppas att hon har förlåtit mig nu.
Så vad har hänt under dessa tjugo år. Tja, jag tycker det är roligt att jag har funnit en stil som jag är nöjd med, även om jag inte är så intresserad av kläder. Men jag vet vad jag tycker om.
Jag är inte någon direkt vän av mode. Jag lever efter devisen Mode är inget man följer, man skapar det själv. Och jag tycker själv att jag har en sjön stil, gubbigt avslappnat.
En princip som jag har är att köpa kläder utan att använda speglar. Är det bara bekvämt, så duger det åt mig. Men visst, när jag köper kostymer och jackor så blir även jag tvungen att slänga en blick i speglen.
Min syn på kläder kan sammanfattas med två ord: funktionellt och bekvämt.
Ha det gott.

Var hälsade.
Med start imorgon kommer jag att lägga in en serie texter under rubriken Minis hjärnstorm eller Minis betraktelser. Varför jag bytte namn minns jag inte, jag kanske tyckte att det lät bättre.
Dock måste jag förklara dessa texters kontext.
Under flera års tid var jag medlem av en kristen ungdomsgrupp. Denna grupp hade en medlemstidning och i den så införde jag vissa alster. Dessa hjärnstormar var en del av dem. Ni kommer att upptäcka att mycket av det som jag grubblade över fick sitt utlopp genom min penna. Och det var inte alltid som jag fann svar.
Jag var väldigt produktiv och jag tror att jag skrev över 200 hjärnstormar och betraktelser. Varför jag slutade skriva dem minns jag inte, men jag tror att det berodde på att jag tröttnade. Dessutom vill jag minnas att jag tyckte att jag hade tappat gnistan och att betraktelserna blev allt för slätstrukna och knystade. Men det märker vi väl.
Jag har inte bestämnt mig för om jag ska ta med allt. Det beror på kvalitén. Jag är lite allergisk mot dåliga texter, särskilt om det är jag som är författaren.
Dessutom tycker jag inte om att vara för utlämnande. Visst har jag skrivit kärleksbrev, men dem kommer ni aldrig att få läsa här. För de innehåller allt för mycket känslor för att jag ska låta dem bli utsatt för kritik. Något vill jag behålla själv.
En sak som jag måste poängtera är att dessa texter har några år på nacken. Den första skrev jar runt 1988. Författaren var då i sina sista år av tonårstiden. Han hade fast arbete, egen bil men bodde kvar hemma. Först efter lumpen så flyttade han hemifrån. Han var antagligen mer olyclig än han själv kunde förstå . Det var kanske därför han skrev så mycket.
Nåväl, välkommen in i min hjärna.