Dan efter doppardan.

En vecka till så hägrar sig lugnet.

Om en vecka går jag ner i arbetstid, så då kommer jag hinna med studierna bättre. Just nu ligger jag lite efter och jag vill inte fördärva mina studier med arbete.

Annars känns livet ganska gott. Visserligen har jag inte kännt någon större julstämning på grund av att jag jobbat för mycket, men det går att fixa till nästa år.

Nåväl, detta om detta, dags för en liten nostalgitripp igen.

Minis hjärnstorm IX

Kan man vara en vapenfixerad pafercist?

Det låter vansinnigt, men det är just vad jag är för något.

Detta fenomen kan lätt kopplas ihop med det TV-våld man får i sig redan i modersmjölken. Vi har lärt oss

- att våld ska mötas med våld

- att våld är den enda utvägen

- att våld alltid är berättigat

- att man tål hur många slag och sparkar som helst.

Inte underligt att man är våldsfixerad när man har växt upp med det här. Men vad ska man göra åt det?

(Den enda utväg som jag har är att inte få tag i vapen.)

Vapen och våld, dessa mina följeslagare genom livet.

Missförstå mig rätt, jag har aldrig varit i slagsmål eller ägt ett vapen. Dock har jag använt en stor del av min tid till Martial Arts och att studera vapenlitteratur.

Men varför har det räckt för mig?

Kanske har det med min konstruktiva feghet att göra. Och dessutom med min lathet.

Ska man hålla på med vapen så måste man träna. Jag hann träna pistolskytte under tre lektioner innan jag blev uttråkad. Dessutom tyckte jag att det fanns intressantare saker som jag kunde lägga pengarna på.

Jag äger visserligen en replika av en Colt Navy, men den ser jag som en leksak, något som jag kan leka med under Westernfilmen. (Ja, jag är barnslig på en del områden.)

Jag har aldrig varit i slagsmål, mest för att jag aldrig har behövt det. Men om jag skulle hamna i slagsmål, så tvivlar jag på att jag skulle vara en rolig motståndare. Är det slagsmål så slåss jag för mitt liv och då backar jag inte för fula trick.

Men än har jag inte behövt slåss.

Kanske det beror på att jag utstrålar lugn och harmoni.

Eller så markerar jag att för min omgivning att jag inte är ett offer.

Eller så håller jag mig borta från farliga omgivningar.

Men vad det än är som håller mig borta från slagsmål, så är jag tacksam för det.

Nu är det jul igen....

Var hälsade.

Har precis insett att jag måste skriva fyra inlägg denna vecka, på grund av högtiden. Å andra sidan är det dem sista som jag skriver för i år. Problemet är att jag kommer att arbeta större delen av denna helg. Det saboterar julstämningen rejält.

Nåja nu är det som det är och det är bara att göra det bästa av saken.

Dags för dagens lilla möte med urtiden.

Minis hjärnstorm VIII

Är du villig att följa Gud?

Jag menar, lämna allt du håller kärt för att följa Herren.

Lämna jobbet, huset, bilen, stereon, böckerna, smyckerna, pengarna, allt, för att följa Herren.

Lämna föräldrar, syskon, släcktingar, make, makan, (lämna) alla som du älskar för att följa Herren.

Hur många är det som klarar av det här?

(Jag vet inte om det är någon som klarar av det. Tyvärr.)

Jag har inget svar, jag kan bara be för min egen skull.

Kort men tufft.

Redan då började jag fundera över ägodelarnas makt och relationernas styrka och inverkningar på vårt liv.

Jag har insett att jag är en hamster på vissa områden. Jag samlar på böcker, filmer och serietidningar. Men jag vet att allt är förgängligt. De kan brinna upp. Därför försöker jag lära mig att inte att äga med förstånd. I mitt fall handlar det om att bara äga sådant som jag använder. Varför behålla en bok som jag inte kommer att läsa om? Skänk bort den och gläd någon annan.

Men jag är faktiskt allvarligt orolig för alla dem som har sin status och personlighet i sina prylar och ägodelar. De har ett liv som är lite för lätt att förstöra. En brand eller ett inbrott kan bli en traumatisk upplevelse som kan leda till en livs- och identitets-kris.

Kanske är det julen som lockar fram dessa tankar hos mig. Kanske längtar jag tillbaka till ett samhälle där man firar julen till minne av Jesu födelse. Kanske längtar jag tillbaka till ett samhälle där gemenskapen var viktigare än prylarna.

Kanske.

Men ett vet jag och det är att jag är grundligt trött på reklam från affärerna vid det här laget.

God jul.

Första stormveckan.

Var hälsade.

Har härmed glädjen att meddela att jag har överleft min första vecka på jobbet. Och det gick förvånansvärt smärtfritt. Men nu hägrar jul helgen och då kan det köra ihop sig. Men det ska nog ordna sig.

Detta om detta, nu går vi tillbaka i historien och ser vad jag har skrivit då.

Minis hjärnstorm VII

Har KU gått framåt?

Det kan man fundera på lite, men på en del områden har det gått framåt.

För det första är det antalet på "medlämmarna". När KU började var deca tre personer och hur många är vi nu? Men finns det en risk att vi blir åldersgrupperade? Som ni märker är de flestamellan 16 - 20 år.Det finns tyvärr inte så många under denna åldersgrupp. Detta betyder att det finns en risk att det blir ett hopp mellan oss och konfirmanderna, som vi ska försöka ha in. Alltså måste vi få in konfirmanderna innan glappet blir för stort.

En annan sak är aktiviteterna i KU.

Vi har ju startat KU-Bladet och startat debatt om kyrkofriden och video-våldet. Men vad ska vi fortsätta med och vad ska vi fördjupa oss i?

En sak som jag tycker är mycket possetivt är att vi har börjat nattsudda. Det vill säga, man stannar kvar efter aftonbönen och snackar ett par timmar till. Detta anser jag vara mycket bra, för det är då som man lär känna varandra.

Så framtiden ser ljus ut, om vi kan bygga vidare. Så slöa inte till nu.

Ack, Kyrkans Ungdom, hur roligt hade jag det inte i din famn. Undrar om du fortfarande lever efter alla dessa år? Du har nog bytt stil, men du finns nog kvar i någon form.

Samtidigt kan jag inte låta bli att känna ett drag av besvikelse när jag minns tillbaka till denna tid. Det känns som om vi kunda ha gjort gruppen bättre.

Visst gjorde vi politiska utspel och försökte skapa opinion, men hur mycket tid lade vi på att bygga upp vårt krisna liv? Alltförofta blev det bara ungdomsgård av allt ihop. Så hur kyrklig var denna ungdomsgrupp, egentligen? Visst hade vi aftonbön, men den var periodvis inte särskilt besökt.

Och visst pratade vi om att vi var tvugna att skaffa fler medlämmar men till vilket pris? Släppte vi det kristna budskapet till förmån för en större grupp? Det hände väl.

Och hur högt till taket hade vi? Kände sig alla välkommna? Jag hoppas det. Men jag är inte säker på det.

Det finns stunder då jag funderar på att ta upp församlingsarbetet, men jag tvivlar på att jag är den rätte att arbeta med ungdomar. Just nu. Men vem vet vem jag är om tio år. Vi får se.

Lev väl.

Lugnet före stormen.

Var hälsade.
Förväntan hänger i luften, på Tisdag börjar jag arbeta igen. Det ska bli skönt att kunna tjäna lite pengar igen, för jag har inte haft några inkomster sedan i Juli. Men det har gått bra, för jag har inte så stora utgifter. Jag har billig hyra och har roat mig med att läsa igenom min boksamling och filmhög. Det lönar sig att samla på sig när man har pengar, så att man kan roa sig när man saknar inkomster.
Jag misstänker att jag kommer att prata mer om arbetet nästa Söndag.
Nu dags för en dykning in i historien

Minis Hjärnstorm VI

Många har klagat på att jag läser Svenska Mad. Detta förstår jag inte. För tänk efter, vilken tidning köper du själv.

(Här följer en kvarts sida som jag av någon anledning har suddat bort. Minns ej varför)

När man ser detta utbud så kanske ni fattar varför jag köper Mad. Jag vill ha en satirisk tidning med sjuk humor som blandar seriöst och oseriöst. Mad fyller dessa krav.

Många tycker att dom är lite sjuka, men kasta ett öga genom nästa nummer och du kommer att finna en del friska artiklar.

Svenska Mad, saknad och älskad, var mitt första möte med den vuxna humorn. Det var humor som krävde kunskap om världen för att man skulle fatta och uppskatta den. Det var tidningar som man kunde gå tillbaka till och se ännu en dimention av skämtet som man skrattat åt några år tidigare.

Svenska Mads guldålder (enligt mig) låg på 70-talet. Då var satiren som vassast, komiken som sjukast och tidskriften som mest anarkistisk. Allt gick att skämta om. Och allt skämtades om. Tidningen var allt annat än politiskt korrekt.

Tyvärr tappade den stinget under 80-talet, för att under 90-talets början blivit en skämttidning utan politisk satir. Den hade till och med blivit politiskt korrekt. Den var inte rolig på det sättet som jag minns de äldre årgångarna. Den hade tappat sin hjärna och sitt hjärta under dessa sista år. Så det var med tacksamhet som jag mottog nyheten att tidningen skulle läggas ner.

Så finns det något som kommer i närheten av denna tidskrift? Inte i tidningsvärlden. Kanske några av dagens stå-uppare kan komma upp i den standarden. Dessutom har jag funnit en del skickliga skrebenter bland bloggarna, så det är väl där som jag får söka mitt substetut för Svenska Mad.

Lev väl.