Att läsa de andras bloggar och med en viss avundsjuka se deras produktivitet, leder till vissa funderingar om jag inte borde skriva oftare. Men att skriva en gång i veckan var ett beslut som jag tog innan jag ens hade börjat blogga och det tänker jag nog hålla fast vid, förutom vid de större helgerna. Då skriver jag på varje röd dag. Detta om detta.
Dags för en promenad i minnenas allé.
Minis hjärnstorm III
Vi blir alla äldre.
Detta påsstående är för många helt naturligt, men det finns en del somvägrar acceptera detta faktum.
De bantar, gympar, joggar, body buildar, suger bort fett, sminkar bort rynkor, färgar håret, skaffar peruk, gör skönhetsoperationer, äter potensuppiggande medel, m.m.
Arma stackare.
Man kan verkligen undra om dessa vuxna är vuxna.
Nej tacka vet jag de människor som åldras med värdighet.
Dessa människor är som vin.
Ju äldre de blir, dessdå mognare blir de.
Den här lilla betraktelsen skrev jag för snart tjugo år sen och den håller än.
På den här punkten har jag inte förändrats så mycket. Jag tycker fortfarande det är löjligt med medelålders människor som försöker vara tonåringar.
Men missförstå mig rätt, det finns en del punkter som jag accepterar om det utförs med måtta.
Jag ser inget fel i motion, även om jag är lat själv. Jag vill minnas att jag tränade styrketräning vid den här tiden. Men jag la ner det efter något år, för jag blev uttråkad. Först sex år senare drabbades jag av min långa kärlek till martial art.
Det är bra att träna, om man gör det för hälsans skull och inte bara för skönheten. Träningen ska vara något roligt, inte något tvång.
Smink kan jag väl acceptera till festliga tillfällen, men jag tycker det är märkvärdigt att det finns de som inte kan lämna hemmet osninkade. Men jag är ju man och då kanske jag inte är rätt person att kommentera det.
Plastikoperationer har jag svårt för. Okej om man har fått ansiktet och/eller kroppen förstörd, då accepterar jag. Men annars? Nej!
Det finns mängder med människor som rent krasst inte är snygga, men som äger en charm och interligens som gör att man struntar i det. Och med risk för att låta allt för politiskt korrekt så måste jag ändå slå fast det: man tröttnar inte på en människa med ett rikt och djupt inre liv.
Så här står jag, tjugo år senare.
Kanske inte värdens vackraste man, men enligt andras utsagor är jag riktigt trevlig. Och det kan jag leva med.
Jag har inget sex-pack på magen, snarare ett öl-fat. Men det är självförvållat och det kunde ha varit bra mycket värre.
Har hittat tillbaka till min gamla Ju-jutsu klubb och tränar under kval och glädje. Tänkte se om jag kan komma ner under hundrakilos-strecket inom en snar framtid.
Jag har en mycket bred mittbena, men det stör mig inte alls. Det är en del av min personlighet.
Livet känns gott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar